"Vi har inga vapen, bara hunger!"

Sjukhuskris i Colombia på väg mot kollaps.

BOGOTA. Säg "San Juan de Dios" och colombianen svarar dig: "Folkets sjukhus"! Därför var synen fatal men inte helt otänkbar. Fyra hundra kravallpoliser och tio pansarvagnar stormar 800 sjukvårdsanställda och bogotabor vid sjukhuset San Juan de Dios. Demonstranternas enda krav är rätt till arbete och att sjukhuset ska fortsätta att tjäna de fattigaste i Colombia.

Desperationen över att inte fått lön på över ett år förvandlade förra året sjuksköterskor, läkare och kökspersonal till veritabla "Rambos". På nyhetssändningarna kunde häpna colombianer se hur de obeväpnade hälsovårdsarbetarna slog tillbaka ordningsmakten, betraktad som Latinamerikas mest härdade och erfarna, med ursinne, med käppar och sjukhusets vattenslangar.

Men inför TV-reportrarna sammanfattade en sjuksköterska situationen med ett par meningar: "Våra barn tvingas sluta skolan för vi har inga pengar till skolavgifterna. Våra hem och lägenheter går på exekutiv auktion för vi har pengar att betala lån eller hyra. Våra barn och vi går i samma kläder som för ett år sedan och i många fall bor de hos släktingar. Vi har inga vapen som de, bara hunger. Därför har vi inget annat alternativ än att vädja till alla colombianer om solidaritet och fortsätta att kämpa får vår arbetsplats"!

Ett år senare är sjukhuset nästan helt tömt. Inga pansarbilar eller beväpnade soldater finns i närheten. Men stridsandan och beslutsamheten att fortsätta att slå vakt om sjukhuset finns fortfarande kvar. De 1.500 anställda är kvar.

- Det går rykten om att det spökar här på kirurgen, säger Nubia Baéz, bakteriologassistent och sjuksköterskan Buré León, skrattande när jag
"går ronden" med två av förgrundsfigurerna för San Juan de Dios.

Tårgasen trängde in i salarna

Vi åker upp till 8 våningen på "El Narco", knarkhandlaren.
- Undrar du varför avdelningen heter så? Frågar Nubia med ett spjuveraktigt smil.
Hissdörrarna öppnas med ett muller och jag ser marmor på golv och väggar i korridoren, en kontrast till övriga avdelningar. Patienternas rum, för det är inga salar med plastdraperier som i de övriga våningarna, är rymliga med två eller tre sängar. Stora toaletter och en toppmodern behandlingsutrustning. Men jag ser bara tre patienter på avdelningen med plats för ett 70-tal. Krisen slår lika hårt här som på de övriga avdelningarna.

Förra året trängde tårgasröken ända upp hit när de halvmilitära poliserna attackerade personalen. Folk från Bogotas fattigaste kvarter,
Cartucho samt andra områden i Bogota uppges ha rest barrikader utanför sjukhusmurarna på "la 10:a", den 10:e avenyn mitt i centrala Bogota, bara några kvarter från presidentpalatset.

Bokstavliga strider rasade mellan ordningsmakten och anställda, uppbackade av de människor som inte har de ekonomiska resurser för att betala en privat sjukvårdsförsäkring. Den allmänna sjukvården är inte bara i kris, den står inför en bokstavlig kollaps, berättar Buré.

21 månadslöner

Skulderna för landets sjukhus är gigantiska, orsakerna är en kriminell
korruption, skandalös dålig sjukhusadministration och en stat som lägger ut ansvaret för hälsovården på län och kommuner men behåller de ekonomiska resurserna. På sjukhuset San Juan de Dios är arbetsgivaren skyldig de anställda 21 månadslöner, pensioner, a-kassa och andra lagenliga ersättningar.

I kläm har de anställda och patienterna hamnat. Nu ska de också betala lösningen på krisen, klagar de anställda.

- Jag har arbetat 18 år på sjukhuset. Regeringen säger att våra löner, pensioner och sociala villkor måste försämras drastiskt för att den ska kunna erbjuda en lösning. De bara väntar på att jag ska säga; "ge mig mina innestående pengar, jag slutar, jag ger upp för att söka arbete på annat håll", uppger Buré.

- Men varför ska jag ge upp mina avtals- och lagenliga rättigheter? Vi är bland de lägst betalda i landet, vi tjänar 360.000 pesos (1.500 kronor) i månaden.

Enligt hennes egna blygsamma kalkyler är sjukhuset skyldig henne 15
miljoner pesos, cirka 70.000 kronor. Men det är lågt räknat.

Gerillan växer

Vi går vidare till akuten. Varje dag tog San Juan de Dios emot cirka 150 patienter. På helgerna det dubbla. Nu finns här bara fyra patienter. En av dem är Jesús Gonzalez som legat inne i åtta dagar.

- Det är en tragedi att politikerna med alla medel försöker stänga sjukhuset. Vi fattiga har ingen annanstans att ta vägen. Det här är en av orsakerna till att Colombia har en stor och växande gerillarörelse, säger han utan att darra på manschetterna.

Redan i slutet av 1970-talet började problemen på San Juan de Dios. Det statliga sjukhuset omvandlades gradvis till en stiftelse som hade presidenten, Bogotas ärkebiskop, det nationella universitetets rektor samt direktören för Bogotas fattigvårdsinstitut och sjukhusdirektören som den juridiskt ansvariga styrelsen för sjukhuset. Därför, menar de anställda, är det ytterst landets och statens ansvarige president som också måste ta ansvaret för San Juan de Dios.

Vräktes men flyttade in i sjukhuset!

Men enligt den nya konstitutionen från 1991 får inte staten subventionera "privata" inrättningar. Men de anställda anser inte att San Juan de Dios i reell mening är en privat inrättning, i så fall hade samhällets fattigaste och mest utsatta inte haft en chans att få plats på sjukhuset.

- Facket har föreslagit att förhandla om pensionerna, den retroaktiva ersättningen för socialförsäkringen och a-kassan. Men regeringen och hälsovårdsinstitutet svarar blankt nej.

- Det enda vi kan göra är att fortsätta kämpa för en värdig och mänsklig sjukvård och arbetsförhållanden.

När jag höll på att skriva rent den här artikeln några dagar senare berättade nyhetsprogrammet RCN att sjuksköterskan Carmen Chiquillo med make och två barn hade flyttat in på en avdelningarna på San Juan de Dios.

- Vi var skyldiga hyresvärden tio månadshyror. Det gick inte längre och
han kastade ut oss. Sjukhuset är skyldig mig och mina arbetskamrater 21 månadslöner. Var ska jag ta pengarna till hyran ifrån. Här har vi åtminstone tak över huvudet. Men det finns ingen fred där det finns hunger.

Dick Emanuelsson