Nästan alla väpnade grupper har försvunnit

Inte en vecka har gått utan att minst en stor blodspillan har visats upp - från Israel till Bali, från Karachi till Moskva, från Jemen till Palestina. Allt i syfte att ge ett intryck av att vår planet domineras av ett nytt politiskt klimat, en ny sorts internationell konflikt - "kriget mot terrorismen" - en del talar rentav om det tredje världskriget som kommer att bli ohyggligare än de två föregående. Detta intryck är dock grundfalskt. Trots det som visas upp har det politiska våldet inte varit så svagt på länge. Revolter, uppror av politisk karaktär, krig och konflikter har sällan varit så få. Detta talar sällan massmedierna om - särskilt inte televisionen, eftersom hela dess existens bygger på spektakulära bilder. Finns det inga bilder har det inte "hänt" något. Om någon tvivlar räcker det med att jämföra det aktuella geopolitiska landskapet med det för 25-30 år sedan. Idag har praktiskt taget samtliga väpnade, radikala grupper försvunnit, också de som vid den tiden ägnade sig åt "internationell terrorism", även om man då var noggrannare med språket, inte använde sig av sådana luddiga allmänfloskler utan direkt kunde peka ut en organisation och vilken konflikt denna var knuten till. Det var då exempelvis internationella flygplanskapningar förekom som flitigast som en politisk våldsmetod. Så gott som samtliga av dåtidens "hög- eller lågintensiva" konflikter - på samtliga kontinenter och med tiotusentals dödsoffer varje år - är avslutade.

Politiskt våld ännu i tio länder

Idag finns det något tiotal brännpunkter där det politiska våldet ännu tillämpas: Algeriet, Colombia, Baskien, Tjetjenien, Israel/Palestina, Côte d'Ivoire (Elfenbenskusten), Sudan, Kongo, Kashmir, Nepal och Filippinerna. Visserligen har det tillkommit en ny förespråkare för väpnad kamp - radikal islamism - som har lyckats tillskansa sig främsta platsen på den mediala scenen. Islamisternas aktioner - hur spektakulära de än må vara - får inte dölja det väsentliga: den väpnade politiska kampen har blivit alltmer sällsynt. Innebär det då att andra former av våld inte förekommer? Naturligtvis gör de det. Vi kan ju börja med det strukturella ekonomiska våld, ytterligare uppmuntrat av den liberala globaliseringen, som världens härskare utövar över sina undersåtar. Ojämlikheten i världen har hittills aldrig nått sådana dimensioner. Det är bokstavligt talat revolterande ( = sinnesupprörande). Hälften av världens befolkning lever under FN:s fattigdomsnivå, mer än en tredjedel i ren misär, 800 miljoner lider av undernäring, närmare en miljard är analfabeter, 1,5 miljard har inte tillgång till rent dricksvatten, två miljarder har inte elektricitet. Och hur otroligt det än kan låta förhåller sig dessa miljarder av "jordens fördömda" politiskt lugna. Det är en av vår tids stora paradoxer: de fattiga har aldrig varit fler samtidigt som färre revolterar. Kan denna situation fortsätta? Föga troligt. Som följd av att den totalitära marxismen-leninismen har slocknat som förebild och internationell motor för social revolt genomgår världen just nu en övergångsperiod mellan två stadier av politisk revolution.

Ungdomsbrottslighet och främlingsfientlighet - ett socialt krig

Och medan orättvisorna är mer skandalösa än någon gång förut ser man redan, att andra former av oorganiserat våld har nått skrämmande dimensioner. I synnerhet fattigas våld mot fattiga och vissa primitiva former av revolt som uttrycks genom ungdomsbrottslighet, annan kriminalitet, osäkerhet och främlingsfientlighet. Dessa våldsyttringar bär kännetecken av ett veritabelt socialt krig. I Latinamerika för 30 år sedan enrollerade sig exempelvis en ung människa med ett handeldvapen i en organisation med väpnad kamp på programmet för att ändra mänsklighetens öde. Om en ung människa idag innehar ett vapen tänker han eller hon främst på sig själv, känner sig som ett offer sedan härskarna brutit det sociala kontraktet och bryter därför i sin tur det sociala kontraktet genom att råna en bank eller affär. Sedan den ekonomiska krisen i Argentina inleddes 2001 och medelklassen blivit allt fattigare har ungdomsbrottsligheten fyrfaldigats. I Brasilien, ett av de mest ojämlika länderna, har det sociala kriget antagit sällsynta proportioner. I Rio de Janeiro sköts 1987-2000 fler minderåriga (under 18 år) än sammantaget under samma period i konflikterna i Colombia, Jugoslavien, Sierra Leone, Afghanistan, Israel och Palestina. Denna stigande våg av "osäkerhet" i flera länder (Mexiko, Colombia, Nigeria, Sydafrika osv) har lett till att det läggs ut mer pengar på att föra detta sociala krig än på det nationella försvaret. I t ex Brasilien används två procent av bruttonationalprodukten till militären, men mer än tio procent mot de fattigas desperation. Mänsklighetens historia ger oss följande lärdom: människor har till slut gjort revolt inför förvärrade orättvisor. Den pågående ökningen (i såväl Syd som Nord) av kriminaliteten, vilket ofta är ett primitivt och gammalmodigt uttryck för social agitation, utgör ett odiskutabelt tecken på de fattigas förtvivlan inför orättvisorna. Det handlar ännu inte om organiserat politiskt våld men var och en känner i luften att dagens sociala våld bara är ett förstadium.

Fredrik Swenson (Februari 2002)