GERILLAN ATTACKERAR "ORMEN"

Till gerillans stridsområden på häst och i kanot

Den Bogotabaserade frilansjournalisten Dick Emanuelsson lyckades som enda journalist ta sig upp i bergen och krigsskådeplatsen efter att en kombinerad specialstyrka från FARC- och ELN-gerillan hade slagit ut 110 paramilitärer i slutet av januari. Fem paramilitära baser i länet Sur de Bolivar intogs efter två timmars blodiga strider. Dessa bekräftade återigen att mellan de paramilitära dödsskvadronerna, den statliga terrorismens förlängda arm, och gerillan tas det inga krigsfångar.

(COLOMBIAS DJUNGEL) Sakta klyver den tio meter långa kanoten, en urholkad jättelik trädstam från regnskogen, det mörka vattnet. En 40 hästar stark Johnson utombordare är det enda som hörs på floden Rio Cimatarras. I djungeln runt om oss hörs paddor och fåglarnas nattkonsert. Motoristen lyser med en stark ficklampa i det svarta vattnet, risken för att stöta på trädstammar är stor. Ibland tvingas han lyfta upp utombordaren för att undvika att propellern slås sönder. Bakom oss lämnar vi byn San Francisco och jag färdas mot ett ovisst öde.

Ingen av de cirka tio gerillasoldaterna från ELN säger något. Framför mig sitter en kille, en lång yngling med indianska drag och kramar sin flickvän. Det israeliska Galilgeväret har han i knät, mellan sig och tjejens kropp. Hennes siluetter blänker ibland till i månljuset och avslöjar en underskön kvinna i 22-23-årsåldern. I en timme reser vi på floden tills vi kommer fram till en by som jag inte har den minsta kännedom om.

Fem timmar tidigare hade jag anlänt tillsammans med ett reportageteam, folkombudsmannen samt fyra lastbilar med förnödenheter till de hungrande bönderna i floddalen Rio Cimitarra. Till och med en reporter från New York Tmes var på plats med fotograf men återvände till staden Barrancabermeja (se karta) med de andra journalisterna innan skymningen. Jag beslöt att stanna på uppmaning av bondeledarna för att studera deras FN-finansierade buffaloprojekt.

Men det här är gerillaområden som FARC och ELN kontrollerar sedan flera år. USA-journalisten spärrade upp ögonen och såg förskräckt ut när gerillasoldaterna från de bägge grupperna plötsligt dök upp i byn. De ställde sig i byns enda affär för att svalka sig med en öl i den 35-gradiga hettan. Då frågade jag ELN-kommendanten om han gav tillåtelse för en intervju. "Vi hörs om någon timme", sa han och försvann.

Klockan 7 kom han tillbaka och sa att han var beredd.

Jag följde honom i fotspåren som bar ner mot floden. I mörkret klev vi i kanoten som nu förde mig bort från bönderna till en annan by.

Men det blev ingen intervju, varken den kvällen eller dagen därpå. Andra mer dramatiska händelser skulle inträffa.

Gerillaartilleri

Först trodde jag att jordbävningen från El Salvador hade drabbat även Colombia. De breda plankorna i det enkla huset hos den fattige bonden som jag övernattade hos skakade, ja hela marken skakade av explosionerna när gerillans artilleri skickade iväg de första specialpreparerade gastuberna. De måste ha orsakat desperation och panik när bomberna landade i den största paramilitära basen. En kombinerad styrka av specialtränade gerillasoldater attackerade med ursinne. Målet var fem baser som en paramilitär styrka hade upprättat den 3 december då de anlände till "El Filo de Rentería".

Gerillasoldaterna från ELN inkvarterade mig hos bonden kvällen jag anlände till byn Puerto Matilde. Det lokala gerillabefälet sa att han måste kontakta den centrala gerillabasen om tillstånd för att ge intervjun. "Det bästa vore om du kunde ta dig ända fram till Coce", ELN:s högkvarter i bergen i Sur de Bolivar.

Men det avgörande slaget mot den paramilitära truppstyrkan i bergen skulle komma i vägen.

Miljökamp a la gerillan

Efter två dagars färd på hästrygg var jag på plats bland skyttegravarna, guidad av gerillaledarna "Alberto" från FARC och "Julian" från ELN-gerillan.

Solen steker, kvicksilvret ligger mellan 35-40 grader. Vägen till skyttegravarna var bland de vackraste jag sett under mina 21 år av bevakning av Colombia. Floden Rio Cimatarras kanter befolkas av halvmeterstora sköldpaddor som lägger tusentals ägg i de sandiga flodbankarna. Leguaner, kolibris och papegojor är lika vanliga som duvorna på Hötorget i Stockholm. Regnskogen och dess invånare har getts en chans att återhämta sig efter decennier av skövling och jakt.

- Gerillan tillåter inte att sköldpaddornas ägg säljs på marknaden i Barrancabermeja. Avverkningen av urskogen har också begränsats kraftigt, fiske med dynamit är nu absolut förbjudet och kokaodlarna måste odla lika mycket vanliga grödor som koka, annars åker de härifrån, hade Gilberto Guerra, ordförande för det starka bondekoperativet i Cimitarra, sagt när jag åkte på floden med honom.

Men nu stod jag på höjderna av bergskedjan El Filo och beskådade skyttegravarna där åtta paramilitärer fann en grav de själva grävt.

- Det här är traditionella gerillaområden och vi har aldrig låtit paramilitären inta positioner för att massakrera civilbefolkningen. Men nu fick de hjälp av armén, säger gerillaledaren Alberto från FARC.

- I detta område finns det starka ekonomiska intressen och fyndigheter som guld, vilket ett USA-företag vill exploatera, mycket olja samt kokaodlingar. Det enda hindret har varit de två gerillaorganisationerna, tillägger "Julian" från ELN.

Antigerillasoldater

Gerillaledarna tar fram ett paket med alla de ID-kort som insamlats från de elva paramilitärerna som dödades vid striderna. Den som ledde "Los Paras" hette Henry Morales Rojas. Hans ID-kort är utfärdat av det colombianska försvarsministeriet och armén. Bilden föreställer en 26-åring med svart basker. Övriga uppgifter säger att han tillhörde antigerillastyrkorna inom armén, de så kallade Rambosoldaterna. Flera andra ID-kort är utfärdade av de väpnade styrkorna eller försvarsministeriet.

- Detta visar den uppenbara länken mellan militären och de paramilitära grupperna, säger Julian. Se här, säger han och pekar på fyra plåtburkar som ligger bredvid en skyttegrav. Det är arméns burkar för 7.57 mm ammunition. Men inte bara ammunition kommer från armén. Det här är tre minor modell Kleymor, USA-minor, som armén förfogar över och som används av paramilitären.

Begravda i skyttegravarna

De fem lägren uppe på berget är nu minerade och vi lotsas med en oerhörd försiktighet av några gerillasoldater som placerat ut minorna. Bönderna och de övriga gerillasoldaterna i området är informerade om att lägren är stängda. Gerillasoldater bevakar lägren under ett antal dagar. I några av skyttegravarna är åtta av de elva döda paramilitärerna begravda. Gerillan erbjöd Internationella Röda Korset att hämta kropparna men de avböjde med hänvisning till risken att överfallas av paramilitären.

Och plötsligt exploderar en mina när vi gått i riktning mot det fjärde lägret. Förvirring och stor oro utspelas under några minuter bland gerillasoldaterna innan det hela klaras upp. En skogshöna hade fastnat i "snubbeltråden" och förvandlats till fragment på höjden.

Helikopter livlinan

Lukten av döda paramilitärer gör sig allt mer påmind ju längre nerför branten jag kommer. Tillsammans med tre ELN-soldater lokaliserar vi två av tre döda paramilitärer. De kastade sig, förmodligen sårade, utför denna brant när gerillan anföll. Synen av Orlando Francisco Campo Mendoza, född den 16 mars 1979, är hemsk. Han ligger i en pose med ansiktet uppåt, ögonen stirrar rakt upp mot himlen och munnen är öppen. Efter två dagar i 35-gradig värme och sol har maskarna börjat gröpa ur hans ansikte. Ett skott har trängt in strax under hakspetsen. Om det är en gerillakula eller självmord får jag aldrig någon klarhet i. På bägge sidor är man medveten om att några krigsfångar inte tas. Även den döde kommer från de statliga väpnade styrkorna.

- Sedan den 3 december har vi eliminerat minst hundra av dem. Stridsmoralen var på nollpunkten när vi satte in den sista attacken, berättar gerillasoldaten Miller.

- Varje dag anlände en vit helikopter och försåg dem med förnödenheter. Som du kan se finns här massa plåtburkar med varmkorv, typisk armémat. Vi upptäckte att de även tvingades slakta apor för att överleva här uppe på höjden, säger Alberto. Här befinner vi oss endast 25 km från staden Barrancabermeja (se karta). Det är den mest militariserade staden i Colombia med fem bataljoner från tre vapengrenar. De förfogar över den mest sofistikerade radarutrustning man kan tänka sig. Om Pastrana och militären säger sig bekämpa paramilitärerna, varför tvingar man inte ned helikoptern och slår ut de paramilitära ställningarna som ligger helt öppet för flyget? I själva verket kommer helikoptern från Barranca och återvänder också dit efter slutfört uppdrag.

Halshuggna bönder

Gerillasoldaterna är närmast euforiska över sin seger. Bara två gerillasoldater har sårats. En granat fastade i ärmen på en ELN-soldat och hans hand sprängdes mer eller mindre bort. Civilbefolkningen i byarna utefter floden Rio Cimitarra nästan gratulerar varandra för det förödande slaget som den enade gerillan utdelat mot de hatade paramilitärerna.

Samtidigt nås vi av nyheten om en ny massaker som Carlos Castaños paramilitärer utfört i en liten by i länet Sucre. Tjugoåtta män tvingades lägga sig med ansiktet mot marken. Framför sina hustrur och barn halshöggs de därefter av paramilitärens machetes. Washington Post skriver några dagar senare (29 jan 2001) att arméns helikoptrar hade sonderat terrängen flera dagar tidigare och bara några timmar innan paramilitärerna hade anlänt så att inga gerillaenheter återfinns i området.

Den ansvarige för överflygningarna är general Rodrigo Quiñonez. Han anklagades för några år sedan för att leda marinens dödsskvadron "Red 007" i staden Barrancabermeja 1990-1993, ansvarig för 130 mord på politisk- och facklig opposition. Sex ledande medlemmar ur den lokala människorättskommittén mördades av denna grupp. Quiñonez frikändes från alla anklagelser, trots att tre medlemmar ur dödspatrullen lade papperna på bordet. Amnesty och andra människorättsorganisationer krävde hans huvud på fat. Två av vittnena "försvann" senare. Dåvarande överste Quiñonez beordrades till general och chef för 1:a armébrigaden.

Efter intervjuer med de högsta gerillaledarna börjar jag återfärden mot staden Yondo där jag ska ta en båt till andra sidan floden Rio Magdalena. Bönderna som jag levt med under veckan är oroliga. Tio minuter innan staden Yondo med sina två militär- och polisbaser återfinns dag och natt en paramilitär vägspärr. Alla resenärer kontrolleras och beskattas på varor som förs ut och in. Tjugo års bevakande av Colombia har medfört många mordhot men jag har aldrig stått öga mot öga med dem jag skrivit om, dödsskvadronernas män.

"Så gör vi med alla horungar i gerillan"

Jag står tillsammans med en man på flaket till en liten lastbil som fungerar som transportmedel från Rio Cimitarra-Yondo. Ytterligare åtta passagerare finns på bilen. Tio minuter innan Yondo står de där, sju beväpnade paramilitärer. Hundra meter längre fram står en fyrhjulsdriven ny Toyota parkerad med ytterligare tio paramilitärer.

- Ut på vägen allihop och öppna ert bagage!

Det är en order som ingen kan missta sig på. Jag tänker på mina kassettband med intervjuer och fotorullarna och de bilder som utan tvekan medför ett nackskott eller ett machetehugg. Plötsligt skjuter en av paramilitärerna över våra huvuden och in i djungeln. "Bara så att ni inte somnar. Så gör vi med alla horungar i gerillan", säger han skrattande. Han påminner om en psykopat i en armé av psykopater där skräcken och hatet härskar.

"Odjuret kan uppstå!"

Mina tankar går till en bondeledaren Gilberto Guerra i Cimitarra som en kväll berättade om en 17-årig gerillasoldat. Denne stod med macheten ovanför en allvarligt sårad paramilitär, färdig att hugga av honom huvudet när hans gerillabefäl stoppade honom med orden:

- En sårad soldat kan man aldrig skada, det är FARC:s reglemente.

Den unge gerillasoldaten svarade med gråten i halsen:

- Det här är ingen sårad soldat, kamrat, det är en orm! Om jag inte hugger huvudet av honom så kanske denna mänskliga orm uppstår igen!

Gerillabefälet vände bort huvudet, medveten om att gerillasoldatens hela familj, föräldrar och sju syskon hade våldtagits, torterats och styckats två år tidigare av en paramilitär grupp, en händelse som fick ynglingen att ansluta sig till gerillan.

Militär offensiv

Inte ett ord fälls av passagerarna under färden mot Rio Magdalena. Väl i Barrancabermeja går jag upp till CREDHOS, kommittén för de mänskliga rättigheterna i staden. Jag berättar för Francisco Campos, ordförande i kommittén om den paramilitära vägspärren.

- Alla myndigheter i Colombia, inklusive president Pastrana, har informerats om denna vägspärr. Ytterligare en paramilitär bas återfinns på andra infarten till Yondo, mindre än åtta minuter från militärbasen som är belägen mitt i stadskärnan. Men inget händer. I Barranca finns det tre paramilitära kommandon. Alla känner till var de träffas och vilka de är. Men varken polis, armé eller den nya 200 man starka antigerillastyrkan gör någonting för att gripa dem! Samarbetet mellan dem fungerar utmärkt, säger han sarkastiskt.

Två veckor efter att jag lämnat området satte militären in en av de största offensiverna mot gerillan i området. Fem tusen antigerillasoldater och tio Black&Hawk-helikoptrar bombade och bombar området Rio Cimitarra och dess byar. Hundratals bondefamiljer tvingas fly längre in i djungeln, andra tar det definitiva steget att ansluta sig till gerillan som besvarar och träffade två av helikoptrarna. Många armésoldater har stupat, enligt armérapporterna.

Dick Emanuelsson

[Mars 2001]